Den som följer Jesus Kristus är alltid i rörelse, liksom han själv hela tiden är i rörelse i evangeliernas berättelser. Ändå finns en risk att man lite för starkt vill slå fast vad kyrkan är och hur den ska se ut och håller fast vid detta. Ofta kommer det från det man är van vid och kanske uppvuxen med.
Det finns en berättelse i Lukasevangeliet som utmanar det invanda – som handlar om gästfrihet. Två lärjungar är på väg bort från Jerusalem. Det är påskdag, men för dem känns det inte som påsk. Deras hopp har gått i kras. Jesus är död. Det som verkade så lovande har slutat i besvikelse. Medan de vandrar kommer en främling och slår följe med dem. Han frågar vad de talar om, lyssnar till deras berättelse och hjälper dem sedan att förstå det som har hänt. Men de känner inte igen honom.
När kvällen kommer når de byn Emmaus. Främlingen verkar vilja gå vidare. Då säger de orden som blivit en av kyrkans vackraste böner: ”Stanna kvar hos oss.” De ger främlingen rum. De öppnar sitt hem och måltidsbord för någon som ännu är okänd. Och först då händer det. När de sitter till bords tar gästen brödet, tackar Gud, bryter det och räcker det åt dem. Då öppnas deras ögon. Och de känner igen Jesus.
Text:
Lukas 24:29, Hebr 13:2
Musik:
Spiral (Sunrise Session) av och med Olafur Arnalds
Podden och tillhörande omslagsbild på den här sidan tillhör
Sveriges Radio. Innehållet i podden är skapat av Sveriges Radio och inte av,
eller tillsammans med, Poddtoppen.
